Eya 1 år den 10/6-09



För ett år sedan låg jag inne på förlossningen i Örebro och kämpade mig igenom värkarna.
Jag visste inte om det skulle komma ut en liten prins eller en liten prinsessa. Jag var nervös, otålig och rädd. Jag visste ingenting om situationen och förstod inte riktigt att vi skulle få våran underbara skatt, att det hade gått nio månader sedan vi fått reda på att vi väntar ett mirakel.
Efter all kämpande och smärta kom DU ut till den stora världen. Klockan 19.14 fick vi se dig för första gången och vi tittade på dig och beundrade den vackraste skatten, allting annat var glömt. Smärtan, förtvivlan, nervositeten.. allt var borta förutom kärleken, den blev starkare för varje minut.
Vi har lärt oss att leva med dig i ett helt år nu och jag behöver dig i mitt liv lika mycket som jag behöver mitt hjärta för att överleva.
Vi har välsignats av den vackraste gåvan en människa kan få.
Du ger oss glädje, kärlek, uppskattning och framtidstro. Du får oss att le när vi är ledsna och du får oss att känna oss värdefulla när vi känner oss värdelösa.

Mamma och pappa älskar dig mer än något annat och vi ska finnas vid din sida vad som än händer.
Vi får den bästa bröllopspresenten år efter år. För varje år du fyller så ger du oss en underbar gåva, ett nytt år med dig!

Grattis på din 1-års dag hjärtat!

I magen..

Detta filmade jag med mobilen två dagar innan Eya föddes. Så det är inte världens bästa kvalitet på filmen men det går att titta på iaf :)
Saknar sparkarna och rörelserna i magen!


Så snabbt man glömmer...

.. hur stor man verkligen var!! Ca. vecka 36!



Snodde denna bild från syrrans facebook ;) Har tyvärr inte många på mig själv som gravid.

Saknar..



Ibland saknar jag min Ballongmage ;) 
Känslan av att Eya rörde sig därinne och sparkades var underbar!
Jag hade det ändå lätt under graviditeten. Led inte så mycket av foglossning och sånt. Klart att det blev tungt i slutet och det tog 20 minuter för mig att gå till affären vilket i normala fall tar 5 minuter men ändå var det mysigt på nåt sätt :)

Sen svällde jag ju upp i slutet. Gick upp 23kg under graviditeten! Det kan ni se på bilden, en riktig tjockis var jag ;) Och sliten!
På bilden var jag i vecka 36!

Förlossningsminnen

Är hemma hos mamma nu. Har druckit lite kaffe och pratat lite minnen om förlossningen och sånt :)
Vill verkligen uppleva den känslan igen. Så grymt!
Det gör så otroligt ont och i den stunden vill man bara dö! Men ändå klarar man av det och till slut får man sitt underverk!
Jag kommer att ta epiduralen nästa gång också, men då kommer jag se till att jag får ha den kvar tills barnet är fött! Denna gång tog de ju bort den och jag var utan epidural i tre timmar, de sista timmarna innan Eya kom. Då hade man behövt den som mest känns det som.

Har tänkt att ha med både syrran och svägerskan vid nästa förlossning. Men jag är inte säker, lite tidigt att planera det nu eftersom vi inte ska ha barn förrän om ett par år :)

Det jag minns bäst från förlossningen är Salahs stöd. En bättre man får man leta efter och hur mycket man än letar så finns det inte! Han var så stark, omtänksam och underbar! Så mycket som han brydde sig om mig var otroligt! Visste inte att han kunde vara så.

Aja, nu får jag sluta tänka tillbaka! ;) Eya är här, hon är frisk, underbar och den vackraste tjejen som finns!
Mammas och pappas lilla underverk!



( 1 dag "ung" liten Eya! Nyss hemkommen från BB )

Förlossningsberättelse

Den 9/6 vaknade jag klockan 05.30 av förvärkar. Jag förstod inte ifall det var förlossningen som var på gång eller om det bara var falsk alarm.

Dagen flöt på och värkarna fortsatte, mot kvällen blev de lite mer smärtsamma och intensiva.

Klockan 00.30 skulle jag lägga mig för att sova, men det gick inte. Värkarna kom med 10 minuters mellanrum och jag var nervös för vad som skulle ske. Skulle vi få våran bebis nu eller inte? Det var frågan som snurrade runt i huvudet.

Jag försökte ligga kvar i sängen någon timma, men vid 02.30 klarade jag inte mer. Jag satte mig vid datorn och försökte att tänka på något annat. En timma senare insåg jag att värkarna kom med 5 minuters mellanrum, ibland 7 minuter så jag bestämde mig för att ringa till förlossningen. Hon tyckte att jag skulle vara hemma ett par timmar till, åtminstone tills jag kände att jag inte klarade mer.

Klockan 5 gick jag in till sovrummet och väckte Salah, jag sa att det var dags att åka in. Han gick upp direkt och vi ringde till förlossningen, där sa de att det var bara att komma in. Klockan 06.00 var vi där.

Vi fick ett rum och de satte på den där CTG-apparaten som mäter värkarnas styrka och bebisens hjärtslag. De såg att värkarna var ganska regelbundna, mellan 4-6 minuter.

Sen var det dags för skiftbyte. Den första barnmorskan gjorde ingenting förutom kollade med CTG-apparaten. Men den andra barnmorskan var den som vi skulle ha under dagen. Hon var jätte trevlig och började med att känna på livmoderstappen. Hon blev förvånad när hon kände och sa att tappen är utplånad och jag var öppen 3 cm. Jag blev så glad! Hon sa att nu skulle vi stanna kvar och föda bebisen. Då kröp rädslan fram som jag hade inom mig. Det var verkligen dags!

Salah gick iväg för att flytta på bilen och lägga i mer parkeringspengar. Men han var borta 30 minuter så jag började bli orolig. Jag gick fram och tillbaka inne i rummet och började gråta vid varje värk. Jag behövde honom där. Sen när han äntligen kom så sa han att han var tvungen att hjälpa en man som hade ramlat och det tog tid. Men nu skulle han stanna.

Klockan tickade på och värkarna blev allt mer intensiva. Jag började med att prova TENS och sedan lustgas samtidigt. Tyckte inte att det hjälpte så mycket. Lustgasen var väl mer psykisk. Tanken på att man andas in nånting som ska hjälpa osv.

Sen orkade jag inte mer så jag ville prova duscha och hålla strålen mot ryggen och magen vid en värk. Det hjälpte en aning men gjorde riktigt ont ändå.

Till slut var jag tvungen att be om EDA. Jag klarade inte av mer och ville ha nånting som hjälper lite mer. Barnmorskan tyckte att jag gjorde rätt val och hon började förbereda allting direkt. Ungefär en halvtimma senare hade jag fått bedövningen och mådde lite bättre. Men då började krystvärkarna komma lite smått. Från början tyckte jag att krystvärkarna kändes sköna eftersom de hade ändrat karaktär från hur de kändes innan. Men sedan blev de allt mer intensiva och onda.

Det tog för mig flera timmar att försöka krysta ut lilla bebisen. Jag blev tömd med en kateter och fick värkstimulerande dropp eftersom mina värkar inte var så pass starka att jag klarade av att krysta ordentligt.

Salah var så orolig och grät emellanåt. Han försökte hjälpa mig på alla möjliga sätt men kände sig ändå otillräcklig. Fast jag tyckte att han var precis det jag behövde just då. Han var så underbar under hela förlossningen.

Till slut var jag så borta av allting att jag inte ens visste hur mycket klockan var. Jag förstod inte vad som hände och fattade absolut inte att bebisen var på väg ut. Jag försökte bara att göra som barnmorskan sa.

Det fungerade ju bra eftersom bebisen till slut kom ut. Känslan av att ha fått ut henne och ha förlossningen avklarad var underbar! Jag minns den känslan så tydligt. Jag grät och tittade på våran underbara tjej. Salah grät också bredvid mig och vi var så lyckliga. Det är så otroligt när ett barn kommer till världen. Salah klippte navelsträngen på lillan och det ända vi kunde göra var att titta på henne och ta bilder.

Sen var Salah tvungen att gå ut för att ringa och lugna ner sig lite. Han var helt uppskärrad. Jag med för den delen, jag låg där och skakade. Jag skakade av lycka och nervositet. Även känslan av att det var över gjorde mig lite nervös. Nu skulle verkliga livet börja.

Jag blev sydd med två stygn. Det blev inre bristningar. Annars så fungerade allting jättebra. Amningen kom igång på en gång. Våran lilla tjej är så duktig som hittade rätt teknik på en gång.

Hon vägde 3290g och var 50cm lång. Tiden vi fick träffa henne för första gången var klockan 19.14. En tidpunkt som jag aldrig glömmer!

Det tog 24 timmar med värkar innan vi åkte in till förlossningen. Och väl inne på förlossningen tog det 13 timmar innan hon kom till världen. Sammanlagt 37 timmar från första värken.

Våran lilla Eya har äntligen kommit till oss! Vad vi har längtat efter dig!

Ett plus i det hela var att jag och Salah firade våran 2-års bröllopsdag den dagen. Världens bästa present vi gav varandra! En liten dotter!


Hemma med...

...våran lilla tjej!

Eya, föddes den 10/6-08, klockan 19.14.
Hon är det vackraste jag sett i hela mitt liv, jag och Salah kan inte sluta titta på henne :)
Jag skriver en förlossningsberättelse nån dag när jag orkar.

Ha de bra alla! Jag ska mysa med lill-tjejen nu! :)

Kan inte sova, ONT!

Snart har jag inte sovit på 24 timmar. Det går bara inte. Jag har för ont!
Det känns som att jag ska gå av i mitten när värkarna väl kommer och nu är de ganska regelbundna igen. De har kommit och gått hela dagen. Senaste två värkarna var det 5 minuter emellan. Blir väl att åka in till förlossningen snart antar jag. Väntar en timme till och ser om de kommer med 5 minuters mellanrum.
Salah stackarn somnade äntligen. Han är nervös och uppstressad. Jag väcker honom ifall det är dags att åka in, annars kan han lika gärna sova och vila ut så att han orkar "ta hand om mig" sen.

Hör jag inte av mig mer på bloggen på morgonen så är jag nog inne på förlossningen. Då hörs vi av när bebben kommit och vi är hemma igen.

Ingenting..

Ja, förvärkarna avtog så nu känner jag bara lite molande värk, men det kommer nån förvärk då o då. Får se hur länge man får gå såhär då. Vissa går ju flera veckor med förvärkar och sånt. Men för mig är det ju beräknat till lördag så det är iofs inte lång tid kvar. Bebisen skulle gärna få komma ut idag eller imorgon om den vill det ;)
Annars så känns det lite surt.. Att få förvärkar som man kan klocka som sedan avtar. Men men, så är det ju..

Förvärkar

Vaknade imorse av förvärkar. Dem kommer allt mellan 5-11 minuters mellanrum.
Har tagit två alvedon för att se om det släpper, annars så ringer jag förlossningen om ungefär en halvtimma för att se vad de säger. Hoppas det här utvecklas till nånting så man får sitt lilla pyre hos sig!
Igår gick jag och Salah på en snabb, ganska lång promenad. Kommer det igång nu så svär jag på att det är den som startade allt.
Åh, jag hoppas! Skönt det skulle vara ifall detta var över snart och man får starta sitt "nya" liv som en familj på tre personer istället för två.

Salah har iaf gått till jobbet och jag lovade att ringa om det fortsätter. Då kommer han hem och åker in till förlossningen med mig. Och skickas vi hem igen så kanske han går o fortsätter att jobba. Vill inte åka in dit ensam heller.

Aja, jag uppdaterar när jag vet mer.
Ha de bra!

6 dagar kvar..

Japp, snart är det alltså dags. Sex dagar kvar tills det är beräknat att lill*n ska komma till oss.
Men man vet ju aldrig när h*n bestämmer sig för att titta ut :) Enligt min senaste mens är det beräknat till den 11/6 men enligt ultraljudet är det den 14/6 så jag hoppas att det blir nångång där emellan! Jag bara längtar och väntar..

Igår var vi hemma hela dagen. Sen på kvällen gick vi till svärmor en sväng och satt där en stund.
Senare på kvällen kom svägerskan och vi glodde på film. "PS I Love You" heter den. Bra film faktiskt och känslig som jag är så släppte jag ett par tårar förstås ;)

Idag är vi bjudna på mat hos mamma. Skönt att slippa laga mat faktiskt. Det är inte så ofta det händer att man slipper matlagningen så när det väl händer så är det underbart!
Fint väder idag också och varmt! Hoppas det håller i sig nu så vi slipper en tråkig och regnig sommar.

Nu ska jag gå o diska och sen väcka Salah. Ha de bra!

Design av Tasnim