Förlossningsberättelse

Den 9/6 vaknade jag klockan 05.30 av förvärkar. Jag förstod inte ifall det var förlossningen som var på gång eller om det bara var falsk alarm.

Dagen flöt på och värkarna fortsatte, mot kvällen blev de lite mer smärtsamma och intensiva.

Klockan 00.30 skulle jag lägga mig för att sova, men det gick inte. Värkarna kom med 10 minuters mellanrum och jag var nervös för vad som skulle ske. Skulle vi få våran bebis nu eller inte? Det var frågan som snurrade runt i huvudet.

Jag försökte ligga kvar i sängen någon timma, men vid 02.30 klarade jag inte mer. Jag satte mig vid datorn och försökte att tänka på något annat. En timma senare insåg jag att värkarna kom med 5 minuters mellanrum, ibland 7 minuter så jag bestämde mig för att ringa till förlossningen. Hon tyckte att jag skulle vara hemma ett par timmar till, åtminstone tills jag kände att jag inte klarade mer.

Klockan 5 gick jag in till sovrummet och väckte Salah, jag sa att det var dags att åka in. Han gick upp direkt och vi ringde till förlossningen, där sa de att det var bara att komma in. Klockan 06.00 var vi där.

Vi fick ett rum och de satte på den där CTG-apparaten som mäter värkarnas styrka och bebisens hjärtslag. De såg att värkarna var ganska regelbundna, mellan 4-6 minuter.

Sen var det dags för skiftbyte. Den första barnmorskan gjorde ingenting förutom kollade med CTG-apparaten. Men den andra barnmorskan var den som vi skulle ha under dagen. Hon var jätte trevlig och började med att känna på livmoderstappen. Hon blev förvånad när hon kände och sa att tappen är utplånad och jag var öppen 3 cm. Jag blev så glad! Hon sa att nu skulle vi stanna kvar och föda bebisen. Då kröp rädslan fram som jag hade inom mig. Det var verkligen dags!

Salah gick iväg för att flytta på bilen och lägga i mer parkeringspengar. Men han var borta 30 minuter så jag började bli orolig. Jag gick fram och tillbaka inne i rummet och började gråta vid varje värk. Jag behövde honom där. Sen när han äntligen kom så sa han att han var tvungen att hjälpa en man som hade ramlat och det tog tid. Men nu skulle han stanna.

Klockan tickade på och värkarna blev allt mer intensiva. Jag började med att prova TENS och sedan lustgas samtidigt. Tyckte inte att det hjälpte så mycket. Lustgasen var väl mer psykisk. Tanken på att man andas in nånting som ska hjälpa osv.

Sen orkade jag inte mer så jag ville prova duscha och hålla strålen mot ryggen och magen vid en värk. Det hjälpte en aning men gjorde riktigt ont ändå.

Till slut var jag tvungen att be om EDA. Jag klarade inte av mer och ville ha nånting som hjälper lite mer. Barnmorskan tyckte att jag gjorde rätt val och hon började förbereda allting direkt. Ungefär en halvtimma senare hade jag fått bedövningen och mådde lite bättre. Men då började krystvärkarna komma lite smått. Från början tyckte jag att krystvärkarna kändes sköna eftersom de hade ändrat karaktär från hur de kändes innan. Men sedan blev de allt mer intensiva och onda.

Det tog för mig flera timmar att försöka krysta ut lilla bebisen. Jag blev tömd med en kateter och fick värkstimulerande dropp eftersom mina värkar inte var så pass starka att jag klarade av att krysta ordentligt.

Salah var så orolig och grät emellanåt. Han försökte hjälpa mig på alla möjliga sätt men kände sig ändå otillräcklig. Fast jag tyckte att han var precis det jag behövde just då. Han var så underbar under hela förlossningen.

Till slut var jag så borta av allting att jag inte ens visste hur mycket klockan var. Jag förstod inte vad som hände och fattade absolut inte att bebisen var på väg ut. Jag försökte bara att göra som barnmorskan sa.

Det fungerade ju bra eftersom bebisen till slut kom ut. Känslan av att ha fått ut henne och ha förlossningen avklarad var underbar! Jag minns den känslan så tydligt. Jag grät och tittade på våran underbara tjej. Salah grät också bredvid mig och vi var så lyckliga. Det är så otroligt när ett barn kommer till världen. Salah klippte navelsträngen på lillan och det ända vi kunde göra var att titta på henne och ta bilder.

Sen var Salah tvungen att gå ut för att ringa och lugna ner sig lite. Han var helt uppskärrad. Jag med för den delen, jag låg där och skakade. Jag skakade av lycka och nervositet. Även känslan av att det var över gjorde mig lite nervös. Nu skulle verkliga livet börja.

Jag blev sydd med två stygn. Det blev inre bristningar. Annars så fungerade allting jättebra. Amningen kom igång på en gång. Våran lilla tjej är så duktig som hittade rätt teknik på en gång.

Hon vägde 3290g och var 50cm lång. Tiden vi fick träffa henne för första gången var klockan 19.14. En tidpunkt som jag aldrig glömmer!

Det tog 24 timmar med värkar innan vi åkte in till förlossningen. Och väl inne på förlossningen tog det 13 timmar innan hon kom till världen. Sammanlagt 37 timmar från första värken.

Våran lilla Eya har äntligen kommit till oss! Vad vi har längtat efter dig!

Ett plus i det hela var att jag och Salah firade våran 2-års bröllopsdag den dagen. Världens bästa present vi gav varandra! En liten dotter!


Kommentarer
Postat av: Victoria

Nice blogg

2008-06-24 @ 19:14:21
URL: http://nineintheafternoon.blogg.se/
Postat av: erica

ha en trevlig kväll!!

2008-06-24 @ 19:17:18
URL: http://ericaa84.blogg.se/
Postat av: Alicia

Hej! :-) Du får jättegärna kolla in min blogg och lämna en kommentar. Jag skriver om allt från smink till fotografering och ger tips om allt möjligt. Låter det vanligt? I'll do it my way.

Kommentera gärna designen! Kram, Alicia



ps; grattis till dottern :-)

2008-06-24 @ 19:55:22
URL: http://aliciaeriksson.blogg.se/
Postat av: petra

Åh ryser så mkt efter att jag läst allt det fina :D förstår att ni känner er som världesn lyckligaste, längar tills jag också får känna känslan av att ha ett eget barn =) Pussss

2008-06-24 @ 22:57:13
URL: http://petrakarlzzon.blogg.se/
Postat av: Tanja

Oj, inte visste jag att du kunde skriva så här bra :P hehe.. Love u always! <3

2008-06-25 @ 16:06:11
Postat av: Nina

gud va gulligt att hon kom på er bröllopsdag!



känns bra att läsa människors förlossningsberättelser, då vet man vad man har att vänta sig...

2008-07-29 @ 14:00:32
URL: http://modesida.blogg.se/
Postat av: Tina

Oj 37 timmar? Det hade jag aldrig fixat. Vi kom in till BB vid 01:45. Men då va jag inte öppen något och vattnet hade inte gått. Inga riktiga värkar heller. Så dom ville att jag skulle åka hem. Men det ville inte jag. Vid 03:00 va jag öppen 2cm Och vid 04:00 Satte värkarna igång riktigt. Och vid 08:36 kom våran lille kille. Ger hur mycket beröm som helst till dig som orkade med det. :)

2008-10-01 @ 16:41:15
URL: http://mammatillleo.blogg.se/
Postat av: Alexandra

Men tack detsamma! Jättesöt tös ni har:)

Som du sagt, vilken present på bröllopsdagen och allt!

2009-02-19 @ 20:32:24
URL: http://xandraa.blogg.se/
Postat av: pinglan

Oj. Här sitter jag med en tår i ögonvrån:)

Grattis långt i efterskott!:)

2009-04-30 @ 12:15:49
URL: http://pinglanm.blogg.se/
Postat av: Sophie

Haha ja nog vet man att man lever allt, då man föder.. ändå gör man om det dessutom vägrar bedövning ;) Absolut värt det! Sedan glömmer man all smärta fort! Kroppen är finurlig, annars hade nog ingen skapat fler barn.. hehe. Kram från en ung 6 barnsmor ;)

2009-09-09 @ 18:25:29
URL: http://flerbarnsmamma.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Design av Tasnim